Har haft sällskap inatt. Av hunden, men oj vad mkt bättre det kändes. Han brukar ligga i sängen i fotänden tills sänglamporna släcks. I natt låg han hela natten inom en armslängds avstånd från mig, ibland precis brevid mig. Varje gång jag vaknat till inatt har jag hört hans lugna andetag och sträckt ut handen och klappat honom lite. Denna underbara "förståndiga" hund. Han var där jag behövde honom bäst. Gjorde mig betydligt lugnare och tryggare, inte så våpig som de andra nätterna.
Vid duschen i morse så släppte nästan det ena bandaget helt. Det var svullet och lite
"svampigt" (isch, äcklig beskrivning).
Vid ett av de andra såren var det blå-röd-lila och ömt som tusan.
Ringde till KK och frågade om det var bra. Det var det INTE. Så jag var så välkommen dit för en titt.
Min käre M kom hem med flyget till Kastrup vid 10-tiden, så han skjutsade mig in till sjukhuset efter fika och massor av kramar. Där blev det sårtvätt, tömning och omläggning. Nu är det så fint igen så.
Sköterskorna (2 st) frågade när jag hade återbesökstid. Det har jag ingen sade jag.
Hjälper ditt smärtstillande du fått ? var nästa fråga. Jag har inte fått ngt smärtstillande sade jag. Ja olika dr gör olika svarade de då, men återbesök skulle jag def, ha.
Den ena av tjejerna skulle tala med dr i em när han skulle börja jobba, så han ringer under em.
Men allt är så mkt bättre idag, sovit ganska bra, haft sällskap, och M är hemma.
Så detta blev iaf en dag där jag känner mig fylld av optimism.
Nästan stor och stark också, dock fortfarande på lite darriga ben...
"Optimisten hävdar att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar, och pessimisten fruktar att det stämmer"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för din kommentar....