Jag är så upprörd att jag inte kan sova.
Ett antal barn som varit utsatta för mobbning hade tagit livet av sig. Den yngsta var 11 år !!
Det fanns naturligtvis barn som fortfarande levde i mobbningshelvetet, som filmades.
Trots att filmteamet visade upp för skolan vad som hände på t.e.x. skolbussen sade de/skolan till föräldrarna att det inte var några problem. I ngt fall tog de (skolans personal) den mobbade åt sidan och talade om för den att den gjorde fel. I ngt fall talade de med mobbarna.
En tjej var gay, hela hennes familj blev utfryst. Det fanns folk i samhället som familjen umgåtts mkt med. Men när tjejen kom ut som gay, frös man ut hela familjen.
Det handlar alltid om att passa in och bete sig rätt... rätt och rätt - vad är rätt undrar man?
Är det rätt att frysa ut andra människor?
Ska man bli illa behandlad för att man har glasögon ? Fel hårfärg ? Tänder som spretar ? Väger för mycket ? Väger för lite ? Är lång ? Är kort ? De människorna kan ha ett fantastisk underbart fint inre och vara en mycket god vän, om de bara hade getts en chans.
Vem FAN är det som avgör vad som är rätt och fel undrar jag?
Det finns människor med ett perfekt yttre som har ett mkt otrevligt inre.... är det de som sätter gränserna ? Vem avgör vem som passar in var ?
Jag har vid ngt tillfälle själv hamnat i gruppen att "inte passa in". En person i högre ställning än mig på min arbetsplats talade om för mig att jag inte passade in i gruppen. Ok, vad var det som gjorde det då ? Vem hade sagt detta ?? Jag fick aldrig några besked på det.
Luktade jag illa ? Njae, jag duschar varje morgon. Skrattade jag inte åt rätt skämt ? Höll jag inte med i allt som sades ? Jag vet fortfarande inte.
Men efter att det var sagt fanns det ingen arbetsglädje kvar att vara på den "platsen". Och ja, det sårade mig mycket, många tårar. Vill inte vara med folk som går bakom ryggen på mig. Kanske sitta mitt emot den/de som sade detta utan att jag vet. Men den/de vet. NEJ TACK.
I skolan var jag lång (ja det är jag ju fortfarande, 178 stolta cm) Och kallades jämnt för strutsen, flamingon och dylika tillmäten. Det bet inte på mig så att jag blev ledsen, men nåt spår satte det för jag minns ju det än.
Det finns t.o.m de som "skojar" om att jag gjort en hel del operationer. Som jag inte gjort för det var kul utan för att det behövdes.
Ngn hade gjort en liten op och blev tillfrågad vad som hänt. Svaret blev - Jag har gjort en Cecilia, dvs opererat mig. Andra kanske tyckte det var kul, men det tyckte inte jag.
Eller ngn som frågat - vad har du inte opererat egentligen ? När ska du opereras igen ?
Det är INTE en hobby jag har. Det är ju naturligtvis olika typer av sjukdomar el skador som gjort det nödvändigt.
Men jag är väl inte skyldig att redovisa det för kreti och pleti... eller ?
Mobbning börjar ju redan på dagis, barn är kanske inte alltid medvetna om vad det gör. Eller hur dåligt den människa mår som blir utsatt för det. Därför måste ju de vuxna i deras liv lära dem det.
Men vuxna som mobbar då ? Vad gör man med dem ? De kan väl inte skylla på oförstånd ? Eller ?
De borde iaf begripa bättre.
Visst sen är det ju så att på vissa platser är det bara vissa kriterier som passar in. Eller ?
Pojklag för pojkar. Flicklag för flickor. Tjejer i dambastun. Herrar på herrmiddag.
Det har iaf satt spår i mig på så sätt att det är väldigt få människor jag litar på numera. Jag drar mig mycket undan och är med mig själv och en god bok el dyl. Jag anstränger mig inte speciellt för att passa in nånstans. Jag följer naturligtvis regler och dylikt. Men vill inte folk vara med mig för den jag är, nä, då slipper de. Jag kan ju inte vara nån annan för då är det inte mig de umgås med.
Vet att det är många, många som varit och är utsatta, mycket eller litet.
Och när jag nu såg ett program som detta på tv, får man sig en tankeställare. Och ja, jag ska verkigen anstränga mig ännu mer för att försöka vara en god människa och se till att ingen i min omgivning ska må dåligt p.g.a ngt jag gör iaf.
Ha det gott alla där ute.
"En riktig vän är den som kommer när alla andra går".
