Om jag inte kände av min trötthet i förrgår, kan jag säga att jag kände av den igår.
Sov urdåligt på natten, iväg till jobb. Hem, och så ner en runda till havet och gå med Lucas och älskade M.
Men när vi kom hem därifrån var det noll komma noll ork kvar i denna kroppen.
Fattar inte hur utslagen man kan bli.
Det värker i hela kroppen. Benen skriker efter lindring, handleder, armbågar och axlar gör så ont att jag inte vet om jag vill skrika el gråta.
Jag är så trött....inte sömnig, men hela kroppen är helt slut.
Jag förstår det verkligen inte. Blir så här ibland, orkar ingenting.
Kan man skylla på narkosens efterdyningar.... hahaha, sitter i 7 veckor...
Det vor en bra förklaring.
Vaknar tidigt i morse av att det gör ont. Nu sitter jag här och tittar ut och ska försöka samla ihop krafter att ta mig ut på en promenad Det vore ju förargligt att missa detta vackra väder. Det är upplyftande att bara titta på det, tänk att få komma ut och njuta av det.
Efter en god frukost och lite värktabletter ska det nog gå.
Jag är iaf fortfarande mkt glad över det lilla positiva besked jag fick häromdagen.
Och fortfarande optimist, även om jag gnällt lite idag....
Vårvarma kramar till alla
"En glad och munter ande sprider glädje överallt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
TACK för din kommentar....