Förändringens vindar sveper förbi

Nytt år, snart har en hel månad gått.
Det har hänt mycket och ingenting.

Den största förändringen i vårt, mitt och älskade M:s liv, är att han har blivit varslad och nu uppsagd från sitt jobb. På fredagen var det kämpa och jobba på som gällde, på måndag morgon var det - sorry du/ni är varslade.
Man ska centralisera till Stockholm. Så han och ett antal till får alltså nu sluta. Blev varslade för 2,5 vecka sen och slutar på tisdag. Snabba ryck. Är arbetsbefriad under uppsägningstiden.

Ja, nu är det ju ingen störra fara med det för han har redan nya jobberbjudanden.
Det blir stor skillnad, beroende på vilket av jobben han tar.
Under våra år tillsammans har han varit på resande fot i jobbet 3-4 dagar per vecka. Det är ett liv som vi båda vant oss vid och som vi trivts med.
Det jobb som han förmodligen tar, innebär att han ska jobba i södra delarna av Sverige bara. Vilket innebär att han kommer hem varje kväll.
DET kommer bli ovant att ha honom hemma alltid.

Nu tycker ni säkert att jag är knäpp, men har man vant sig vid en viss livsstil så har man.
Han sa senast i morse när vi käkade frukost. Kommer vi klara detta ? Att jag är hemma alltid ?
Jag sa, - ja i värsta fall så får du skaffa dig en övernattningslägenhet och bo där 2-3 dagar i veckan så vi får vänja oss långsamt.
Skämt åsido, han är ju det bästa som hänt mig i mitt vuxna liv. Visst vill jag ha honom nära mig alltid, men det kommer ta tid att vänja sig.

Året för min del inleddes med ett elakt virus.
Bihålorna började, sen var det lite trassel med luftrören. Och ovanpå det, vaknade jag en natt och kunde inte andas. Det högg i bröstet och jag andades hackigt/ryckigt. Ensam hemma, lite lätt panik, hjärtinfarkt ? det är jag inte redo för. Det gjorde så ont i bröstet och ut i ryggen att jag kallsvettades. Trodde att jag drog mina sista andetag.

Gick upp och gick en runda och då lättade det lite, gjorde ont att ta djupa andetag. Tog mig in i vardagsrummet och slog mig ner i soffan halvliggande med massa kuddar bakom ryggen. Drog på mig filten, och somnade till slut om.

Det onda fanns kvar under hela nästa dag. Och detta pågick ytterligare ngn dag.
Blev ju klok på att det inte var hjärtat, intalade jag mig iaf.
Det gjorde mer och mer ont i bröstet och ut i ryggen. Till slut fick jag kapitulera och boka tid hos dr. Då hade jag så ont att jag bara tog korta stötvisa andetag. Folk i väntrummet nästan stirrade ut mig.

Det visade sig att jag hade ngt som hette bröstbensinflammation eller som det heter på fackspråk MR Tietze.

Varför får man detta då? Det finns tydligen en ökad benägenhet hos personer med reumatiska sjukdomar, det har jag ju någon diffus version av, Brösbensinflammation innebär att det finns en inflammation i brosket mellan revben och bröstben, går även ut i ryggen i de fästena.

Det gör som dr uttrycktde det - jävligt ont. SANT, kan jag intyga.
Fick antiinflammatorisk medicin, efter 3 dagar blev jag klok på att jag inte tålde den, munnen full av blåsor. TRÖTT blir man..... övergick till Ipren. Det knaprar jag ännu, det gör fortfarande ont men inte lika mkt. Jag är igång och jobbar igen. Men orkar inte så mycket mer.
Dr sade att detta kan sitta i upp till 1 år, men troligast är att det är borta inom 4-8 månader. Ja, varför inte liksom..... min vanliga otur. Först få nåt som jag aldrig hört talas om, sen är det drygt ovanpå allt.

Nåja, jag är nästan lika glad för det. Skrattar inte så högt och länge för det gör ont, men annars så..... kämpa på.

Jag har varit runt och läst era bloggar, mina vänner, men den förbenade Blogger låter mig inte kommentera hos er. Ser att du "Gökboet" också varit lite på kant med Blogger ett tag.

Jag har inte glömt bort er men det går inte att kommentera......

Kram på er, ha det så gott i januarikylan


"När förändringens vindar blåser, bygger en del vindskydd, andra bygger väderkvarnar"